Uhip står i sommar som värd när Falsterbo Horse Show för första gången arrangerar tävlingar i paradressyr. Något som får landslagsryttaren Christina Berg-Overgaard att jubla.
– Uhips paradressyr är något av det bästa som hänt parasverige. Det är en dröm för oss att få tävla i Falsterbo. Jag tror inte vi förstår vilken boost det här kommer att bli för hela parasporten, säger hon.
Under två intensiva dagar under Falsterboveckan kommer tolv ekipage – sex svenska och två vardera från Norge, Danmark och Finland – att göra upp om slutsegern. Vilka som kommer att tas ut är ännu inte klart, men Christina Berg-Overgaard hoppas att hon blir en av de lyckliga som får chansen.
– Det skulle kännas fantastiskt att faktiskt få tävla inför stor publik visa vilken hög klass det är och vilket krig det är om placeringarna även bland oss med funktionsnedsättning, säger Christina Berg-Overgaard.
Den 28 oktober 2011 är olyckan framme
Christina fyller 50 i sommar och ser tillbaka på ett hästliv som inleds redan då hon som liten flicka får sitt första gotlandsruss. Men hon ser också tillbaka på ett hästliv som förändras drastiskt under en ödesdiger eftermiddag för drygt åtta år sedan.
Den 28 oktober 2011 är olyckan framme. Christina har då besök av sin danske tränare Henrik Johansen och ska ta sig upp på sin häst, en femåring som mäter 190 centimeter i mankhöjd. Pallen är inte tillräckligt hög, Christina klättrar upp på staketet och lägger högerbenet över hästens rygg.
Hästen står snällt kvar men flyttar ena frambenet en aning.
– Eftersom han är på tillridning och behöver lära sig att stå stilla tänker jag att jag hoppar ner och gör om det, berättar Christina.
"Att föda barn är ingenting jämfört med den smärtan"
Det är då det händer. Christina sätter ner benet, som får vridmoment. Knäet hoppar ur led, lårbenet får fritt spelrum och, med Christinas egna ord, ”klyver som en yxa genom knä och underben”.
– Jag hör fortfarande smällen inne i mitt huvud. Jag önskar att jag hade svimmat när jag väntade på ambulansen men jag var vaken hela tiden. Att föda barn är ingenting jämfört med den smärtan, säger hon.
Oturen är maximal, prognoserna dystra. Christina får beskedet att hon aldrig kommer att kunna gå igen för egen maskin, inte ens med kryckor, möjligen med gåstol. Att rida anses uteslutet och hon får rådet att bli tränare.
– Att bara sitta ner och titta på det fantastiska samspelet mellan häst och ryttare. Det gjorde för ont. Det gick inte ens att föreställa sig, säger Christina.
Lyckan är tillbaka
Hon sitter i rullstol i tre månader, fast besluten att på något sätt ta sig tillbaka upp på hästryggen. Ett par veckor senare skrittar hon ett varv i ridhuset. Lyckan är tillbaka.
– Det var som att komma hem. Kanske inte det bästa jag kunde göra i det läget men ibland måste man kämpa för att komma vidare.
När du i dag ser tillbaka på tiden efter olyckan, vad tänker du då?
– Att jag hanterade den mentala biten dåligt. Det gick ett och ett halvt år innan jag erkände att jag hade en funktionsnedsättning. Jag tänkte bara att benet läker ihop, levde i total förnekelse. Men i ungefär samma veva som jag insåg allvaret fick jag av en ren tillfällighet, på ridsportförbundets hemsida, syn på att det fanns ridsport för funktionsnedsatta. Jag hade ingen aning om vad parasport var över huvud taget.
Hur fungerar benet i dag?
– Jag kan gå på det, inte böja det. Jag kan inte simma, inte cykla, inte sitta på huk eller på knä. Jag ramlar om jag vänder benet. Jag behöver stiga upp två timmar tidigare än tidigare för att värma upp benet, annars går allt som i slowmotion.
Parasport blir Christinas returbiljett in i ett aktivt hästliv. Hon läser på, skaffar sig kunskap och beslutar sig. Hon ska bli pararyttare. En tuff process inleds, med läkarintyg och andra dokument innan det är dags för att bli klassificerad som paraidrottare.
– En klassificering är inget tjohej utan pest och pina. Det gjorde oerhört ont när benet skulle testas och tryckas ihop. Bedömningen sker på en skala 1-5 där 1 är den värsta. Jag konstaterades ha den femte graden, vilket betyder minst 15 procents funktionsnedsättning.
En ny värld öppnas. Christina Berg-Overgaard kan tävla igen, på sina egna villkor. Hon lånar sin mors 18 år gamla avelssto och lyckas kvala in till SM 2014, där hon tar en bronsmedalj direkt. Glädjen över att tävla träffar Christina som ett blixtnedslag.
Vintern 2015 pensioneras stoet, Christina köper valacken Laredos Fyrste som i dag är hennes bästa vän på tävlingsbanan. Ekipaget deltar vid landslagsmönstringen samma vår och snart väntar både landslaget, nationella och internationella tävlingar.
Det blir SM-guld både 2015 och 2018, trippelt NM-guld 2016 och efter ett sabbatsår 2017 och ett lugnt 2019 har Christina Berg-Overgaard fullt fokus på att tävla igen.
Hon är bästa svenska i grad 5, rankad 18:e i världen och finns med på långa listan till OS i Tokyo, som dock skjutits upp till 2021 som en konsekvens av coronaviruset.
Nu hoppas hon istället på para-SM i Strömsholm i juni kan avgöras som planerat – och på Uhips paradressyr i Falsterbo.
