Den Stora Framgången och Den Stora Tragedin.

Både himmelsk lycka och djupaste sorg har präglat Sara Algotsson Ostholts tio senaste år. Nu har hon tagit sig upp ur det hål av hopplöshet hon hamnade i efter olyckan 2019 då två av hennes hästar dog.

''Jag ser fram emot OS i Paris, säger den nyaste medlemmen i Uhips ryttarteam.'' - Sara

Det är en blåsig och kylslagen februaritisdag i nordvästra Skåne. Mellan regnskurarna tittar solen fram och inger hopp. Vi befinner oss i Åstorp där fälttävlanslandslaget samlats för tre dagars gemensam träning inför säsongen som väntar. Sara Algotsson Ostholt har precis anlänt efter en lång resa från hemmet i tyska Warendorf. Det råder en skön stämning. Minnet av det smått sensationella EM-bronset är fortfarande färskt.

''Det var fantastiskt att komma med där. Det kändes som en revansch, att visa vad jag går för i vårt första mästerskap tillsammans. Vi gjorde personbästa i dressyren, en superterräng och en bra banhoppning. Vi hade inte satt upp medalj som något mål och vi låg femma. Sedan visade det sig att de andra rev och rev och plötsligt var det någon som sa: ”River Frankrike tar vi brons”. Och så river fransmannen. Det kändes nästan som att ta guld.'' - Sara

Hon talar med rätta om revansch. En revansch på flera plan, framför allt känslan av att vara tillbaka och att orka komma tillbaka efter den outsägliga tragedi som inträffade för snart tre år sedan på hemväg från en tävling i polska Sopot. Det ofattbara sker. Lastbilen börjar brinna. Båda Sara Algotsson Ostholts hästar dör. 

''Jag vet inte hur jag tog mig igenom det. Många skrev och erbjöd terapi men min terapi blev att prata, prata och prata. Jag pratade med alla om det som hänt. Jag grät såklart också jättemycket. Ibland satt jag bara på soffan och grät och jag känner att det kommer upp nu också när jag pratar om det. Men på något sätt har min hjärna någon sorts tävlingsfunktion som lärt sig att koppla motgångar till något positivt. Det här går inte att koppla till något positivt men jag har ältat det fram och tillbaka och kommit fram till att jag verkligen inte kunde gjort någonting annat. Vi hade kört i någon timme, vi stannade och tankade och då var allt frid och fröjd. 15 minuter senare börjar det brinna. Det är klart att man alltid lägger skuld på sig själv men jag kunde verkligen inte ha gjort någonting annat än det jag gjorde.'' - Sara

Sju år före olyckan befann hon sig i ett tillstånd av himmelsk lycka. 2012, under OS i London, blev hon blev Silver-Sara med svenska folket. I utländsk press nämndes hennes namn med respekt inför OS men för svenska medier var hon ett okänt kort som slog alla med häpnad. Det blev ett silver – med en stark doft av guld. 

Trots tragedin 2019 och trots funderingar på att lägga av är Sara Algotsson Ostholt tillbaka. Vägen tillbaka stavas Chicuelo. Den elvaårige valacken dök upp som en räddare i nöden genom ägarna Gunnar Modalen och Patricia Oddshammar. 

''Jag hade någonting bra på gång 2019. Sedan dog hästarna. Som tur var fick jag kontakt med Gunnar och Patricia. Jag visste att de hade en häst som haft en buköppning och frågade vilka planer de hade för Chicuelo, om det var någonting vi skulle kunna prova eftersom jag inte hade någon häst för de större klasserna. Vi bestämde oss för att prova, det gick bra och sedan har det bara rullat på.'' - Sara

Hur ser du framåt nu? Har du nästa OS i sikte? Ska Silver-Sara bli Guld-Sara

''Jag satsar verkligen framåt mot OS i Paris och det är ju snart! Jag tycker att jag har en väldigt bra tävlingshäst i ”Chico” som jag utvecklas tillsammans med hela tiden, och kanske kan lille Jack knacka på också. Jag tror att Paris kan bli ett fantastiskt OS, precis som London var med enormt mycket publik. Även på vår dressyr, som kanske inte är jättespännande, var det fullsatta läktare och i parken under terrängen var det knökafullt uppe på kullarna. Målet är i första hand att komma med till Paris.'' - Sara